lördag 21 maj 2016

Buzzador Kinder

Fick ju äran att prova lite nyheter från Kinder.
Barnen älskar ju deras ägg, med tre önskningar i ett.


Den första som vi provade var Kinder Bueno Mini.
Är bitar av lätt krispigt kex och krämig mjölk- och hasselnötsfyllning, med ett tunt överdrag av smakfull mjölkchoklad.
Denna var min favorit, liten lagom bit till kaffet



Är chokladbitar med en mjuk mjölkfyllning och krispiga bitar av hasselnötter i ett täcke av smakfull mjölkchoklad. Detta blev makens favorit.

Den första som vi provade var Kinder Bueno Mini.
Är bitar av lätt krispigt kex och krämig mjölk- och hasselnötsfyllning, med ett tunt överdrag av smakfull mjölkchoklad.
Denna var min favorit, liten lagom bit till kaffet




onsdag 11 maj 2016

Att vara ärlig mot sig själv.

Har sedan oktober/november varit sjukskriven för stress, utmattning och sömnproblem. Det är väl egentligen inte så konstigt att det till slut skulle säga stopp!!
Flera av kollegorna har påpekat det men jag har lätt kunnat släta över det. Hela hösten fram till oktober bestod i många tårar och många dagar hemma med ett ledsamt barn. Trots förändringen som gjordes blev saker och ting inte bättre. När ens barn mår dåligt och utåt visar detta i form av irritation och mycket utåtagerande mot bland annat syskon så är det tufft som mamma/förälder. Man vill så gärna hjälpa samtidigt som man måste få de att förstå att även deras handlingar kan såra.

Jag kände ganska fort att det här med sjukskrivning inte är något för mig. Skyndade framåt och med hjälp av tabletter och KBT terapi kände jag att det här fixar jag till fort. Ack så fel.

Att inte våga visa sårbarhet eller säga nej är ju inte mina styrkor. Vill så gärna hjälpa till, finnas där för alla och framför allt se till andras behov före mitt egna. Jag är van att flänga fram och tillbaka för att alltid finnas där. Mina barn är curlade och det står jag för. Med facit i hand kanske fel men jag skulle aldrig sätta någon annan före mina barn.

I december kände jag att det var dags för heltid igen. Jobbade några dagar heltid i december och sedan tog jag långledigt över jul och nyår. När väl sen januari kom och det var dags att börja jobba igen föll det så klart. Trycket över bröstet, ångesten och paniken att ta sig till jobbet.
Blev sjukskriven igen helt i några veckor sedan sakta upp till 25 % och därefter 50 %. När jag i mars började jobba 50 % kände jag att jag tagit ett stort steg framåt.
Hade inför bl a kollegor vågat visa att jag inte mådde bra. Allt flöt på bra och jag kände att jag var redo for 75 % i april. Redan efter 3:a veckan i april fick jag gå tillbaka till 50 % och ökade dosen av de antidepressiva tabletterna. Nu fick jag jobba 50 % fram till den 8 maj och därefter skulle jag upp till 75 %.

Under hela denna tiden har mina kollegor varit fantastiska. De står bakom mig och jag har vågat visa mer känslor än någonsin. Det stärker mig och jag kan nu släppa jobb biten liten. Har stöd hos chefen och det gör jättemycket att de nu vet hur jag mår. Responsen har varit bra i mitt arbete med att stärka mig själv och våga visa sårbarhet.

Om man nu släpper jobbet och ser till allt de andra runt omkring mig så har jag fått ta flera beslut som jag egentligen kanske inte vill men måste. Jag kan inte värna om alla andra om jag inte tar hand om mig själv först. Tillsammans med KBT terapi så har jag fått många tips, råd och synvinklar på mina problem. Ibland har det varit tufft och vissa gånger blir jag förvånad när timmen är över.

Jag har en stor familj och alla betyder lika mycket för mig, jag kan inte välja bort någon utan det får bli att man väljer bort alla ett tag. Har alltid kämpat för att finns där och vill så gärna träffa alla, gärna alla samtidigt. Men som det är nu så fixar jag inte det. En kväll med nära och kära gör att jag i ett par dagar efter blir trött och tappar lusten till allt igen. Det tar så mycket energi ifrån mig. Energi som jag måste lägga på mig själv. 

Idag tog läkaren beslutet att inte gå med att sjukskriva mig på 50 % igen utan jag måste upp till 75 %. Kände genast att min energi tog slut så jag fick åka hem och vila en stund innan det var dags för KBT läkaren. Där kom vi fram till olika saker som gjorde att det kändes lite lättare att gå där ifrån. Nu skall det bara bli handling av det också. 

Har en strategi över hur mina dagar på jobbet skall se ut. Mindfulness på morgonen, pauser under dagen och inte avsluta den där sista arbetsuppgiften. Har funkat än så länge och jag borde kunna få till det på den tiden som nu läggs till. Har tack vare mindfulness kommit långt. När stressen, trycket över bröstet tar vid så vet jag vad min kropp behöver. 

Så om jag inte svarar direkt på förfrågan eller faktiskt säger nej beror inte på att jag inte vill men jag måste tänka över huruvida jag klarar av det. Att gå utanför vad jag klarar av kan kosta mig mycket energi som jag kanske behöver till annat, ex mig själv. Det är lätt att lägga på ett leende, rycka på axlarna och säga visst inga problem det fixar jag. Sen det som kommer efter som ett brev på posten är inte alla som ser.